Örskär
Örskär, svensk ö med lotsplats och f.d. bemannad fyrplats, Ålands hav.
Lotsplatsen bemannad 1820-1932. Fyrplatsen bemannad 1684-1997.
Fyrplatsen ligger på Örskärs nordvästra udde, på östra sidan av Öregrundsgrepen, i havsbandet norr om Gräsö.
Örskär fyrplats c:a 1920. Ur Minnesalbum 1914-1924
Ur Minnesalbum 1914-1924
"Örskärs fyr. Belägen i Gräsö socken av Stockholms län. Postadress och Telegramadress: Öregrund."
Lotsplats
Saxat från lotsarnastockholm.se
1862: Lotsuppassa vid fyrplatsen och emottaga fartyg i öppna sjön utanför båklandet. Lotsningsområde: Från Örskär till Gävle hamn eller redd, Ängskär, Kallriga (Forsmark), Öregrund, till och från sjön.
1874 den 2 maj: Full storm, stundom snöyra. Bordning av norska skeppet SALUS. 40 kr i premie.
1874 den 3 maj: Stormen något minskad men sjön lika våldsam. Norska skeppet MELANCHTON, som förgäves sökt att få lots vid Lilljungfruns lotsplats, måste för det hårda vädret länsa ut och ned till Örskär, där lots erhölls. 30 kr i premie.
- Samma dag: Enahanda slags väder. Bordning av finska skonerten NORDEN. 30 kr i premie.”
1890 Anskaffning av en öppen lotsbåt
1894 tillhörde lotsplatsen Stockholms lotsfördelning. Då arbetade här lotsarna:
- Lotsförman: Anders Öman, f. 1842
- Lotslärling: Karl Ernst Blomberg, 1872
1915 noterade man inte mindre än 1144 lotsningar, ett antal som dock sjönk till 848 året därpå samt påföljande krigsår med 144 respektive 271. Därefter och fram till lotsplatsens nedläggning pekade kurvan nedåt
1916: Samma som 1862 men med tillägget Lotsuppassning äger icke rum under mörker.
1920: Båtbestånd: 1 st motorbåt byggd 1919, 8.2×2.8 10 hk Penta, 1 segelbåt byggd 1905 6.5×2
1932 den 1 jan lotsplatsen läggs ned.
Lotsar
På lotsplatsen har enligt lotsarnastockholm.se följande lotsar här tjänstgjort:
| Efternamn | Förnamn 1 | Förnamn 2 | Född | Anställd | Avsked | Död | Övriga Lotsplatser |
|---|---|---|---|---|---|---|---|
| Beckman | Olof | 1816 | |||||
| Blomberg | Karl | Ernst | 1872 | 1892 | 1932 | ||
| Gräsman | Anders | 1815 | |||||
| Gräsman | Johan | 1844 | |||||
| Gräsman | Lars | 1851 | 1870 | ||||
| Gräsman | Lars | Fredrik | 1870 | 1877 | Drunknade | ||
| Högström | Jan-Erik | 1819 | |||||
| Högström | Magnus | 1848 | 1870 | ||||
| Högström | Magnus | 1870 | 1877 | Drunknade | |||
| Högström | Karl | Magnus | 1876 | 1901 | |||
| Höjer | Leonard | Konstantin | 1878 | 1907 | |||
| Karlsson | Karl | 1901 | 1922 | ||||
| Nilsson | Rikard | William | 1894 | 1918 | |||
| Sundgren | Johan | Peter | 1842 | 1878 | 1886 | ||
| Söderlund | Lars | Peter | 1847 | 1878 | 1885 | ||
| Söderlund | Axel | 1882 | 1901 | ||||
| Söderlund | Mats | 1807 | |||||
| Söderström | Erik | 1897 | 1916 | ||||
| Östergren | Mats | 1785 | |||||
| Öman | Anders | 1815 | |||||
| Öman | Anders | 1842 | 1857 |
Lotsbarnskola
1902-1907 hade Örskär lotsbarnskola. Lärare var Charlotta Nyqvist
- 1902 Charlotta Nyqvist, 170 dagar, 7 elever varav 5 var lots-/fyrbarn
- 1903 Charlotta Nyqvist, 173 dagar, 7 elever varav 4 var lots-/fyrbarn
- 1904 Charlotta Nyqvist, 176 dagar, 7 elever varav 3 var lots-/fyrbarn
- 1905 Charlotta Nyqvist, 103 dagar, 7 elever varav 2 var lots-/fyrbarn
- 1906 Charlotta Nyqvist, 103 dagar, 7 elever varav 2 var lots-/fyrbarn
- 1907 Charlotta Nyqvist, 173 dagar, 7 elever varav 2 var lots-/fyrbarn
Övriga år var barnen inackorderade iland och följde undervisningen i sockenskolan.
Stockholms lotsfördelning
Stockholms lotsfördelning ingick under 1800-talet i Lotsverket och organiserade lotsar och fyrmän.
Förutom lotsverksamheten hade lotsplatserna förr även ansvar för utprickning och underhåll av sjömärken samt transporter för lotsbarnskolorna och deras lärare.
ÖRSKÄRS LOTSPLATS, kortfattad återblick
Nedtecknare C-G Sundius
Om denna, geografiskt och vädermässigt kanske mest utsatta lotsstationen längs hela kusten, är inte mycket känt, eftersom verksamheten dels fortgick på en undanskymd och isolerad plats och dels hade en relativt obetydlig andel av den allmänna lotsningsstatistiken, åtminstone till att börja med.
Platsen var en typisk s.k. utskärsplats med obetydligt lä vid bordningar i öppen sjö som var det vanligaste vid denna lotsplats. Lotsningstjänsten här kan nog betecknas som bland den besvärligaste i landet, särskilt under nordliga stormar, då havssjön uppifrån Bottenhavet kunde bli fruktansvärd.
Nordvästen var enligt utsago allra värst. Under dylika förhållanden var det oftast som Örskärslotsarna fick ge sig ut, då segelslitna skutor kom länsande norrifrån för att få lots ner genom Grepen och den relativa tryggheten i skärgården innanför Öregrund.
Hur gammal lotsplatsen egentligen är, är ännu oklart, men den fanns med i 1820 års förteckning över lotsplatser men ej i 1799 års dito, vilket tyder på att den troligen tillkom 1820, ett år då så mycket annat hände inom lotseriet. Platsen hörde då till Öregrunds lotsfördelning, ett område som sträckte sig från Bolsön i höjd med Hudiksvall ned till Grisslehamn.
Efter 1881 ändrades revirgränserna och lotsstationen inlemmades med Stockholms fördelning som den nordligaste platsen, för att senare, under 1900-talet, åter hamna bland norrlandsplatserna i Nedre norra lotsdistriktet.
Enligt den första lotsledsförteckningen lotsade Örskärslotsarna till Gävle, Öregrund och till sjöss från Örskärssund. Senare, 1868 och 1896 utökades området med Skutskär eller Härnäs, Ängskär, Kallriga (Forsmark) samt Söderboda. Lotsningarna var från början av sporadisk art, men ökade något efter hand, dock utan att bli regelbundna. Under åren 1873 – fram till 1:a världskriget var antalet lotssökande fartyg årligen aldrig över 56 (1876) och icke under 8 (1894) , m.a.o. en mycket oregelbunden årsstatistik som hade flera förklaringar.
Lotsplatsen behölls dock såsom strategiskt viktig, vilket visade sig vid världskrigets utbrott, då man 1915 noterade inte mindre än 1144 lotsningar, ett antal som dock sjönk till 848 året därpå samt påföljande krigsår med 144 respektive 271. Därefter och fram till lotsplatsens nedläggning den 1 jan. 1932 pekade kurvan nedåt till att omfatta endast några få fartyg de sista åren. Farledsförbättringar, fyrbyggen och fartygens utveckling till det bättre gjorde Örskärs lotsplats mer eller mindre överflödig, ett öde som drabbade åtskilliga liknande små lotsstationer längs kusten med liknande förutsättningar.
Personalstyrkan varierade i takt med antalet lotsningar som överallt annars. Under större delen av 1800-talet sorterade Örskär under lotsåldermannen i Öregrund och 1820 bestod styrkan av 1 mästerlots, 2 secondlotsar och 2 lotslärlingar, ett antal som minskade till i medel tal 3-4 man. År 1881 tillsattes en lotsförman och platsen fick status av självständig lotsplats.
I förteckningen eller jordbok över de till lotsnings utgörande anslagna hemman och lägenheter den 16 maj 1827 samt kammarkollegiets brev den 3/12 1833 består Örskärs lotsplats av nr 1 skattemantal ¾ i Norrboda, Frösåkers härad och Börtil socken.
De första lotsarna slog sig ned på Ternudden och byggde sig hus nedanför fyren.
Lotsarnas rättigheter: ”Genom Konglig befallningshavande utslag den 30/5 1826 äro lotsarna tillagda beträdesrättigheter å Örskärets omstängde mark, för en ko och tvenne får vardera och därjämte fiskerättigheter å Norrboda bys fiskevatten, lika med Östhammars och Öregrunds fiskare, samt efter byamännens anvisningar få å byns skog avhämta nödig vedbrand.”
Dessa förmåner var dock inte helt fria. Norrboda byamän hade en årlig ersättning av 12 rdr banco för till lotsarna lämnad boningsplats och betesrättighet. Dessutom tilldömdes de 1830 även ersättning av en halv tunna strömming årligen för varje på Örskäret anställd lots- och lotslärling samt dessutom för vedbränslet tre rdr banco om året för varje lotshushåll.
Befolkningen växte efterhand på Örskär och tidvis bodde här upp till 50 personer lots- och fyrpersonal och deras familjer. Det var ett rörligt liv härute under seglationen. Åtskilliga fartyg, som lastade i norrlandshamnarna, seglade via Öregrundsgrepen, genom Öregrunds skärgård och ut i Ålands hav vid Svartklubben och använde sig av lots hela vägen utom en del mindre skutor, s.k. haxar, vilka seglade i kusttrafik. Det var då trävarorna gick på export i livlig trafik med stora skepp av olika nationalitet, som då fick lots vid Örskär. Ända fram till början av 1900-talet kom stora norska skepp, lastade med fotogen i fat, och dessa tog oftast lots från Örskär till Gävle.
Ända till början på 1900 talet kom norska skepp lastade med fotogen i fat. De tog lots Örskär-Gävle. Det blev bra med lotspengar. 1900 fanns bara en lots kvar som med en båtman klarade hela trafiken. Siste lotsen hette Ernst Blomberg född i Norrboda
Sedan penningbelöningar för svåra bordningar och uppmärksammade lotsningar instiftats 1869, blev även Örskärslotsarna tillgodosedda vid några tillfällen men säkerligen inte i den utsträckning de var värda, med tanke på de faror och svårigheter dessa lotsar var utsatta för.
Den 2 maj 1874: Full storm, stundom snöyra. Bordning av norska skeppet SALUS. 40 kr i premie.
Den 3 maj 1874: Stormen något minskad men sjön lika våldsam. Norska skeppet MELANCHTON, som förgäves sökt att få lots vid Lilljungfruns lotsplats, måste för det hårda vädret länsa ut och ned till Örskär, där lots erhölls. 30 kr i premie.
Samma dag: Enahanda slags väder. Bordning av finska skonerten NORDEN. 30 kr i premie.
Fyrplatsen
| Svenskt nr | Int.nr | WGS-84 Lat./Long. | Fyrkaraktär | Lysvidd M | Bemannad |
|---|---|---|---|---|---|
| 212500 | C 6236 | N 60 32, O 18 22 | LFl(2) 10 s | 16,5 | F.d., se bemanning |
| Tidigaste fyr år | Nuvarande fyr år | Automatiserad år | Avbemannad år | Tornets höjd m | Lyshöjd m |
| 1684 | 1740 | 1978 | 1997 | 32,7 | 36,5 |
Första fyren
På 1680-talet anlades en fyrplats på Örskär. Tidigare hade det på platsen funnits en enklare båk.
- Greve Sten Bielke, som ägde det närbelägna Gräsö kungsgård, byggde fyren och ett tillhörande boningshus.
1678 påbörjades arbetena med fyren, som uppfördes i trä, den andra fyr i Sverige anlagd av svenskar (efter Landsort).
1687 var arbetena klara och fyren tändes. Fyrapparaten i lanterninen bestod av 6 slipade stålspeglar och 12 oljelampor för rovolja. Speglarna var gjorda av Johan Daniel Braun.
Andra fyren
1738 träffades fyren av åska och brann ner.
- En ny fyr ritades av Carl Hårleman. Tornet i gråsten cirka 33 m högt med sexkantig bas övergick efter cirka halva höjden till cylindrisk form och kröntes av en altan med lanternin för spegelapparat.
- I stället för en trappa var den utrustad med en spiralformad gång upp till tornets vaktrum.
- Lanterninen var av trä.
1740 kunde den nya fyren tändas. Detta är det nuvarande tornet.
- Fyrapparaten bestod av fem speglar av polerat stål med vardera två oljelampor framför varje.
1769 installerades ny spegelapparat, konstruerad av Jonas Norberg.
- Speglarna var rörliga, 4 var nytillverkade och paraboliska, av förgylld brons, 1 var av stål. Oljelampor för rovolja.
-
Örskär. Foto UV. -
Örskär. Foto UV. -
Örskär. Foto UV. -
Örskärs släta "trappa" uppför tornet. Foto UV. -
Örskär. Foto Tore Olsson 1999. -
Örskär och fyrbyn. Foto Tore Olsson 1999.
Enligt Underrättelse 1842
ÖRSKÄR. Roterande spegelfyr.
Lat. N. 60° 31'41". Long. O. 36° 31'35"
Fyrtornet uppfördes under åren 1738 och 1739 af sten på Örskäret och har från grunden, som är 26 fot hög, till öfverkanten af taket 105 fot. Skenet, som i klart väder synes på 4 mils afstånd och derutöfver, är 116 fot öfver vattenytan. Fyr-apparaten består af 4 förgyllda metall-speglar samt en stål-spegel, hvilka förmedelst en mekanisk inrättning vända sig på stället fram och åter inom 5 minuters tid och frambringa derunder lika många blinkar eller sken, hvilka synas i alla direktioner af horisonten, med undantag af S.O. qvadranten eller sidan som vetter åt Gräsön. Åt samma sida från fyrbåken äro så väl fyrbetjeningens hus af sten, som några lotshus belägna. Utmed Örskäret erhållas lotsar för insegling till ankarsättningen vid Öregrund. Fyren är en ypperlig rättelse för angörandet af Öregrunds Grepen, äfvensom för de fartyg, som segla öster om Gräsön genom södra Qvarken till Ålands haf. Tornet är hvitrappadt och lanternintaket rödfärgadt.
Enligt Underrättelse 1848
Lat. N 60° 31'41". Long. O. om Ferrö 36° 31' 35". Long O. om Greenwichs meridian 18° 21'50"
Fyrtornet uppfördes under åren 1738 och 1739 af sten på Örskäret och har från grunden, som är 26 fot hög, till öfverkanten av taket 110 fot. Skenet, som i klart väder bör synas på 4 mils afstånd och derutöfver, är 118 fot öfver vattenytan. Fyrapparaten består af 4 förgyllda metallspeglar samt en stålspegel, hvilka förmedelst en mekanisk inrättning vända sig på stället fram och åter inom 5 minuters tid och frambringa derunder lika många blinkar eller sken, hvilka synas i alla direktioner af horisonten, med undantag af S.O. qvadranten eller sidan som vetter mot Gräsön. Åt samma sida från fyrbåken äro såväl fyrbetjäningens hus af sten, som några lotshus belägna. Utmed Örskäret erhållas lotsar för insegling till ankarsättningen vid Öregrund. Fyren är en ypperlig rättelse för angöraandet af Öregrunds-Grepen, äfvensom för de fartyg, som segla öster om Gräsön genom södra Qvarken til Ålands haf. Tornet är hvitrappadt och lanternintaket rödfärgadt. "
Omgående spegelapparat
1851-1852 fick fyren en ny lanternin i järn innehållande en omgående spegelapparat med 12 paraboliska speglar: 3 speglar med var sin oljelampa monterade på var sin sida av en fyrsidig ram. Ställningen drevs med urverk och lod, lodvikt 43,7 kg. Omloppstid 8 minuter.
Enligt Underrättelser 1852
Lat. N. 60°31'41". Long. O. om Ferrö 36°31'35”. Long. O. om Greenwichs meridian 18°21'50”.
Enligt Kongl. Maj:ts nådiga beslut, skall det på Örskäret under åren 1738 och 1739 af sten uppförda fyrtornet till dess öfra del ombyggas samt lysningsapparaten förändras till en omgående spegelfyr. Denna förändring skall, så vidt ej oförutsedda händelser inträffa, vara så tidigt fullbordad, att den nya fyrapparaten kan tändas i September månad innevarande år. Tornet, som står på 26 fots hög grund och är hvitrappadt, kommer att bibehålla dess nuvarande höjd 86 fot till altanen. Lysningsapparaten, hvars sken är beräknadt till 123 fots höjd öfver vattenytan, kommer att bestå af 12 st. polerade speglar, anbragta 3:ne på hvar sida af en omgående ställning, med en omloppstid af 8 minuter, hvarunder fyra lika starka sken, af omkring 30 sekunders varaktighet hvartdera, med 1 ½ minuts mörka mellantider, frambringas i alla direktioner af horisonten, med undantag af den del, hvaråt Gräsölandet är beläget, eller emellan syd och S.S.O. ½ O. på kompassen. I sigtbart väder nattetid bör denna fyr från ett skeppsdäck blifva synlig på 4 mils distans och deröfver. Sydvart från fyrtornet äro så väl fyrbetjeningens, som några lotshus belägna. Utmed Örskäret erhållas lotsar för insegling till ankarsättningen vid Öregrund. Denna fyr gifver en ypperlig rättelse för angörande af Öregrunds-Grepen, äfvensom för de fartyg, hvilka segla öster om Gräsön genom södra Qvarken till Ålands haf. Pl. I.
1852 Fyrkaraktär: B W 120s 17M. Ljus c:a 24 sek, mörker c:a 96 sek. Spegel. Ljusstyrka: 7,600 HK. Vitt, åttkantigt, överst runt stentorn, 32,7 m högt, med två röda bälten.
- Fyren är skymd från 319 till 347 grad.
Enligt Beskrifning 1872
1872 enligt Lotsstyrelsen: ”Omgående spegelfyr med blänk. Lat. N. 60° 31’,7. Long. O. 18° 22’,9.
- Fyrapparaten: 12 lampor med paraboliska speglar.
- Tornets höjd från grund: 110 fot (33,0 m).
- Fyrljusets höjd över vattenytan: 123 fot (36,9 m).
- Fyrtornet: av sten, vitt med röda bälten.
- Lysvidd: 16 à 18 (distans)minuter.
- Grundens höjd över vattenytan: 26 fot (7,8 m).
- Lysfält: runt horisonten, utom från S till SSO ½ O.
Öregrundsgrepen, eller farvattnet, som begränsas av fastlandet på västra samt av Gräsön och Grönskäret på östra sidan, anvisas för norrifrån kommande fartyg av Örskärs och Björns fyrar. Den förra ligger på Örskärets nordvästligaste udde. Fyrapparaten utgörs av 12 lampor med paraboliska speglar, anbringade 3 st på vardera sidan av den omgående fyrsidiga ställningen, som har en omloppstid av 8 minuter, varunder fyren visar 4 starka blänkar av omkring ½ minuts varaktighet med mörka mellantider av omkring 1 ½ minut. Fyrtornet, som är vitt med 2:ne röda bälten och ligger på en kal bergudde, syns långt till sjöss. Sydvart om tornet ligger nära därintill fyrbetjäningens rödmålade boningshus, och längre ifrån flera lots- och fiskarestugor. Här uppassande lotsar möter fartyg utanför fyren och lotsar till platser såväl uti Grepen som Gävlebukten. Belägenheten av Örskärs fyr gör den till en av de viktigaste fyrarna norr om Stockholm. Utom att den anvisar inloppet till Grepen, ger den rättelse, dels för att undvika det norr om belägna Finngrunden, dels för navigering i farleden öster om Gräsön till Ålandshav, förbi det farliga Grundkallegrundet.”
1874 utbyttes oljelamporna för rovolja mot fotogenlampor med veke.
Örskärsolyckan
1877 drabbades Örskär av en olycka där 15 personer omkom, Örskärsolyckan.
1910 installerades knallsignalapparat, åtkomlig från vaktrummet på tornet.
- Knallsignaler: under tjocka avfyras från fyrtornet 2 tätt på varandra följande knallpatroner var 10:e minut.
Is- och fyrskeppssignaler givas medelst svarta ballonger och koner, som hissas å en väster om fyrtornet stående signalställning, vilken står i riktningen SO-NV.
Dalén-ljus
1925 utbyttes spegelfyren mot en ny lanternin innehållande lins och dalén-ljus.
- Linsen av 3:e ordningen liten (750 mm Ø) var en dioptrisk planlins med 6 fack à 60°, med catadioptrisk krona och krans, omgående, lagrad på kullager. Dalén-ljus.
Elektriskt ljus
1954 elektrifierades fyren.
Radiofyr
1957 installerades cirkulär radiofyr. Frekvens: 301,1 kHz. Räckvidd: 40 nm.
1965 delautomatiserades fyren.
1968 var tornet 32,7 m högt, målat vitt med två svarta bälten. Omgående lins av 3:e ordningen liten. Dalén-ljus plus elektriskt ljus.
- Optisk karaktär: Bx(1+2) W 30 s 17,0 M. Lyshöjd: 36,5 m. Ljusstyrka: klar luft 74 000 cd, dis och tjocka 140 000 cd.
- Cirkulär radiofyr: RC 195. Räckvidd: 40 M. ID-signal: ÖR. Frekvens: 301,1 kHz. Ingick i kedjan Understen, Finngrunden, Svenska Björn, Eggegrund, Örskär.
1978 helautomatiserades fyren.
Avbemanning och personal
1979 avbemannades fyrplatsen, se avbemanning.
För att få reda på vilka som arbetat här klicka på länken: fyrpersonal Örskär
Och sedan
2000 var tornet 32,7 m högt, målat vitt med två svarta bälten.
Nuvarande optik: 4:e ordningen (500 mm Ø) dioptrisk trumlins med 5+5 inslipade ringar, 360°, 1000W 120V glödlampa (reserv 2x60W 10,3V), elklipp, fotocell. Landkabel, batterier, RC
Nuvarande karaktär: LFl(2) 10 s 16,5 M. (2 + 2 + 2 + 4). Lyshöjd: 36,5 m.
3D-bilder ritade av Samuel Hedlund
Pyssel
Örskär finns att måla på Barnens sida för pyssel.
Örskärsolyckan 1877 av Stig Sandelin
Det hade varit en ganska mild höst 1877 och sjön var fortfarande öppen när det drog sig mot jul. Folket var kyrksamt på den tiden, men blev det tal om kyrkfärd måste man ta sig ända ner till Gräsö kapell. Dit var det två mil och vägen var dålig. Nu föredrog ju skärgårdsborna att ta sig fram till sjöss.
Många på det ensliga Örskär drömde om julottans strålande ljus. Havet gick ju fortfarande öppet och man bestämde sig för att besöka julottan. Det var många som ville följa med, faktiskt alldeles för många, men det dög ju inte att säga nej till någon.
Strax före skymningen gick man på julafton ned till Örskärshamn och satte den största skötbåten i sjön. Båten var nybyggd och rejäl, men ändå i minsta laget för de sexton som längtade till julottan.
Julottan i Gräsö kyrka börjar klockan sex på morgonen. Om Örskärsborna skulle hinna dit i tid så måste de börja sin färd redan klockan ett på julnatten. Då kom också män och kvinnor i tjocka, varma plagg och med söndagskläderna i knyten vandrande ner mot den lilla fiskehamnen.
Lotsarna och fyrfolket oroade sig över vädret. Den vanliga sjövägen till kapellet följde farleden på västra sidan av Gräsö, men det blåste nordvästlig vind och sjöfolket misstänkte att vinden skulle öka. Då skulle vinden komma svepande över hela havsvidden och sjön bli grov. Man valde därför att segla och ro längs Gräsös östsida. Där fanns det otaliga stenar och grund och dessutom skulle man få vandra tvärs över ön till kapellet. Nå, stenarna och grunden kände man till, huvudsaken var att man fick vindlä. Efter en kort diskussion valde man den vägen.
Den äldste ombord på skötbåten – och det var han som förde befälet – var fyrmästaren på Örskär, Erik Olof Alm. Han var 45 år gammal och hade med sig sin 12-årige son Teodor. Från fyren kom också fyrvaktaren Anders Petter Alm och hans hustru Stina Karin Alm. Två unga kronolotsar var också med, Magnus Högström och Lars Fredrik Gräsman, den senare med sin hustru Karolina. Därtill följde lotshustrun Johanna Månsdotter och lotsdottern Anna Greta Gräsman med. Anna Greta var bara 16 år medan de andra var mellan 20 och 30 år gamla.
I 20-årsåldern var också ogifta Greta Stina Högström och tjänsteflickan Erika Eriksson. Två av Örskärs sjömän fanns också i båten, Karl Gräsman och Karl Storman. En av fiskarna följde också med, Janne Gräsman med hustrun Kristina Lovisa.
Natten var klar. Spriseglen slogs ut och för nordvästen seglade man med god fart genom Örskärssund. Sedan kom man i vindlä, precis som var uträknat, öster om Gräsö. I höjd med Söderboda blev det vindstilla och sista biten till Svartbäck fick man ro.
Efter många timmars färd steg de frusna männen och kvinnorna ur båten och gick upp till sjöbodarna de där bytte om till söndagskläderna. Sedan skyndade de sig över den frusna barmarken mot kyrkan. Redan på långt håll hörde de hur klockorna kallade.
Så kom de äntligen fram till Gräsö röda träkyrka. De kom sent och alla bänkplatser var redan upptagna, men Örskärsborna fick slå sig ned på golvet framför altarrundeln. Där fick de lyssna till julpsalmerna och prästens förkunnelse.
Mellan psalmerna och prästens ord lyssnade fyrfolket och lotsarna också till något annat. Det hade börjat blåsa upp därute. Under gudstjänsten hade Karolina en egendomlig upplevelse. Det var liksom en syn. Själv upplevde hon det som ett varsel, men kanske var det bara så att hon somnade till ett ögonblick, högst naturligt med tanke på de få timmarnas nattsömn, den långa båtfärden och nu värmen i den fullsatta kyrkan. Var det en dröm så vaknade hon skräckslagen upp mitt i predikan. Hon upplevde kallt, grönt vatten, hon sjönk hjälplöst nedåt. Då vattnet nådde hakan vaknade hon, kall av skräck.
Klockan sju var julottan slut, men man stannade en liten stund på kyrkbacken och pratade med vänner och bekanta. Sedan gick man tillbaka till Svartbäck, tog på sig de varma kläderna och steg i båten.
Det hade friskat i ordentligt och därtill hade vinden vridit sig mot sydost. De skarpstävade skötbåtarna med sina snipaktrar var goda sjöbåtar, men de hade låga fribord för att man lätt skulle kunna ta ombord fiskeredskapen. Troligen hade man redan vid avfärden satt de lösa skvättborden, rimligt med tanke på att båten var så tungt lastad.
Det började också att mulna och flyga lite snö i luften. När man närmade sig den stora Gällfjärden blev det besvärligt. Sjöarna stänkte över skvättborden och vit fradga lyste på vågtopparna. Det dröjde inte länge förrän alla var genomblöta. Den tunga, överlastade båten vakade dåligt i sjön och det stod snart klart att färden var farlig.
Man frös ordentligt och fymästare Alm beslöt sig för att styra mot Östermörtarö för att sätta kvinnorna i land. Där hade man bekanta i gårdarna och kunde torka kläderna. Kvinnorna kunde ju fortsätta landvägen till Örskärssund. Sedan kunde manfolket fortsätta med den lättade båten.
Så skildes man åt. Kvinnorna började den långa vandringen, först till Söderboda och sedan norrut. Männen gick åter till båten. Nu var allt annorlunda. Skötbåten flög över vattnet och det verkade som om vinden inte längre var så hård. Snabbt gick seglingen norrut och i höjd med Norrboda tyckte man att det gick så bra att de lika väl kunde invänta kvinnorna.
Alltså styrde man mot Norrbodaböndernas Skoga hamn och gick sedan upp till byn för att vänta på kvinnorna. Så småningom kom också kvinnorna, Ja, inte alla, för Karolina Gräsman hade känt sig så illa till mods efter synen i kyrkan att hon bestämt sig för att inte följa med de andra.
Mörka snömoln tornade upp sig och vinden hade friskat i igen. Den kom nu från norr och det betydde att vinden låg på mot Gräsös nordostsida. De femton Örskärsborna gick dock stigen ner mot Skoga hamn och tog plats i båten. De flesta var trötta, men man ville hem. Fyren måste skötas, kvinnorna tänkte på de väntande barnen.
Sedan lade man ut, seglade mot Örskär förbi stenarna och grunden. Ingen vet vad som hände. Vid tretiden på juldagseftermiddagen hade en våldsam stormby med snö vräkt in över norra Gräsö. Just då borde skötbåten legat utanför Uggeludden, strax innan det var dags att gira in mot Örskärssund.
Förmodligen kom stormbyn så oväntat och plötsligt att man inte hann bärga seglen. På ett ögonblick måste den tungt lastade båten ha vräkts omkull och de femton ombord hamnat i det kalla vattnet. Det är vad man tror, men ingen såg vad som hände och kan berätta om Örskärsbornas förtvivlade kamp i det iskalla vattnet.
På Örskär förflöt juldagen i stilla frid och ingen var orolig när båten dröjde. Man räknade med att kyrkfolket bestämt sig för att vänta på bättre väder. Det var först på annandagen som man blev oroliga. Då hade ett par Norrbodabor kommit till Örskär och berättat att Örskärsfolket lämnat byn redan vid tolvtiden på juldagen.
Då förstod man vad som hade hänt. Tolv barns föräldrar hade varit ombord och många hustrur saknade sina män. Det blev en förtvivlans kväll i de små stugorna på ön.
Dagen därpå gav sig några ut för att söka. De tog sig över Örskärssund och vandrade sedan längs stranden. De kom fram till Uggleudden. På en kobbe utanför stranden låg båten sönderslagen. En bit därifrån hade en av masterna flutit i land. Vid den hade Karl Gräsman surrat fast sig, och i den högra handen höll han ännu i döden fyrmästarens tolvårige son Teodor i ett hårt grepp. Senare fann man ytterligare sju omkomna.
På nyårsdagen klämtade klockorna i Gräsö kapell. Där begravdes de döda i en gemensam grav. Den sorgliga berättelsen om de femton skärgårdsborna, som rycktes bort i sin bästa ålder på hemväg från julottan, högg tag i människorna. Det skrevs visor och
Länkar
- Nedladdningsbar fyrbroschyr: Örskär fyrbroschyr 2022.
- Ur Blänket Nr 2008:4 20-åring räddade skeppsbrutna 1895. Hjältinnan Beda fick tsarens ring, Mats Carlsson Lénart
- Ur Blänket Nr 2008:4 Jag lyser, alltså finns jag, En betraktelse av Dan Thunman
- Ur Blänket Nr 2012:4 Tillbaka till Örskär, Barbro Jacobsson
- Ur Blänket Nr 2013:3 Han hette Ivar, Barbro Jacobsson
- Ur Arkiv Tore Olsson: "Snart tar automatiken över" , Land 1980. 6,3MB
- Radio SR Tragedin på Örskär fyr, program av Peter Gropman 2022 (9:30 min)
Klicka på länken: Hemsida
Ur Våra fyrar 1944
| Bemanning | Fm, Fv, Fb, sem.-vik. halva semestertiden. |
| Klass | Fyrplats klass: II. Enslighetsklass: III. Dyrortsgrupp: B. |
| Fyrinrättningen | Dalén-ljus, lins 3:e ordningen. Mistsignal med knallsignal i tornet. 32 m inklusive lanternin högt fyrtorn byggt av sten. |
| Läge och natur | Stort, 4 km långt och 3 km brett, mycket skogbevuxet skär N Gräsö. Skiljer sig från Gräsö med ett 1000 m brett sund. |
| Bostäder | Fm 3 rum och kök., Fv 2 rum och kök, Fb 3 rum och kök. Inga bekvämligheter. |
| Hamn | Någon egentlig hamn finns ej för fyrplatsen. |
| Kommunikationer | Landresor får företagas när som helst emedan resorna företagas med egna båtar till Gräsö, buss därifrån till Öregrund. |
| Postanstalt | Posten kommer dagligen till platsen. |
| Handelsbod | Gräsö Norrboda. Väg dit: 7 km. |
| Skola | Folkskola Norrboda Gräsö. Inackorderingsbidrag. |
| Övrigt | Diamantborrad brunn. För landförbindelsen erhåller personalen 150 kr årligen. Meteorologisk station finnes men icke stormvarningsstation. |
Ur Fyrhandboken
| Fyrplatsbostäder | Bostadshusen, källare, förråd och uthus upplåtna med utnyttjanderätt till Skärgårdsstiftelsen i Stockholms Län. Vandrarhem med 18 bäddar och kafé. |
| Ägare | SjöV äger fyr, fotogenbod och mistsignalmaskinhus (0771-630000) |
| Kontaktperson | Erik Beckman + Katarina Utberg (tillsyningsmän) 0707-912975, 0173-34021, www.orskarsfyr.se . Kontakta även Öregrunds turistbyrå 0173-30555, www.oregrund.nu. Se info på www.skargardsstiftelsen.se ”våra områden” |
| Vägbeskrivning | Bilfärja från Öregrund till Gräsö därefter c:a 22 km bilväg till Örskärssund (norra änden på Gräsö) där bilparkering finns. Det finns även reguljär busservice (UL 854) på Gräsö. Per Mattsson hämtar med båt enl. turlista (plats bokas via fyrplatsen ovan), c:a 10 min. (ca ½ nm) båtfärd (c:a 70:- t.o.r.) därefter 20 min. promenad på Örskär till fyrplatsen. |
| Övrigt | Örskär blev 1684 den andra fyren som byggdes i Sverige. Den var av trä, 70 alnar hög och hade sexsidig lanternin med blyinfattade fönster i 60 fönsterbågar (senare ändrat till 12 bågar med sammanlagt 1260 fönster). Fyren antändes av blixtnedslag 1738 och ersattes 1740 av nuvarande fyrtorn av sten som tillsammans med ”äldre bostadshuset” ritades på 1730 talet av slottsarkitekt Carl Hårleman. Fyrapparaten utgjordes av 5 eller 6 speglar av polerat stål (spegeldiameter 1 aln och 4 tum) med 2 rovoljelampor i varje spegel. År 1769 byttes fyrapparaten ut mot rörliga speglar (4 av förgylld koppar och 1 av stål) samt rovoljelampa. Apparaten tillverkades av J. Norberg och var antagligen världens första blänkapparat. Fyren klassificerades som roterande spegelfyr och dess sken syntes 4 mil. År 1852 byttes trälanterninen ut mot en av järn och fyrapparaten mot en med 12 paraboliska speglar (spegeldiameter 47,5 cm) monterade 3 på var sida av en fyrkantig järnställning, roterande, omloppstid 8 min, urverk med lod (vikt 43,7 kg, lodlina 27 m) och 12 envekiga rovoljelampor (förbrukning 2,6 cl/tim) med oföränderlig oljeyta. Fyren klassificerades nu som omgående spegelfyr, dess sken syntes 4 mil. År 1874 byttes rovoljelamporna mot envekiga fotogenlampor (förbrukning 5 cl/tim) oföränderlig yta.
År 1910 uppsattes knallsignalapparat. År 1925 installerades Dalénljus, ny lanternin och en 3:e ordn. liten (750 mm) dioptrisk trumlins 6 fack á 60° med katadioptrisk krona (vänd nedåt) och krans, roterande på kullager med rotationen driven av gas. Fyren elektrifierades 1954. Örskärs fyr är unik på flera sätt bl.a. saknas trappor men en spiralformad tegelslagen gång inne i tornet leder upp till vaktrummet. |
| Skydd enligt lag | Statligt byggnadsminne 1935 och 2000, fyren och äldre bostadshus. |
Karta över svenska bemannade fyrplatser enligt Våra fyrar 1944
Klicka här för att se fyrarna i Våra fyrar 1944
Emil Karlssons ursprungliga anteckningar
Anteckningar rörande svenska statens fasta fyrar av 1:e fyringenjör Emil Karlsson 1917 senare kompletterade för Sjöfartsrådet, överfyringenjör Sven Öberg
Fyr 12 Örskär
Örskärs fyr uppförd år 1687 är antagligen den första fyr, som varit försedd med speglar för ljusets förstärkande. ”Memoire sur l’eclariage et le balisage des cotes de France” 1864 par L. Reymond upptager: att spegelapparaten i franska fyrar först blifvit använd i slutet af 1700 talet och Stevenson uti sin ”Lighthouse construction and illumination” af 1881 omnämnes att spegelapparat i engelska fyrar först användts år 1763.
Beskrifning öfver den första fyren på Örskär saknas, men enligt ett besiktningsdokument af d. 4 Augusti 1736 var det då befintliga tornet uppfördt af bjälkar och bräder, hade en höjd af 70 alnar och var rödfärgadt. Lysapparaten utgjordes af 6 st. metallspeglar, 1 aln i diameter samt 12 lampor af järnbleck med kopparrännor och 2 vekpipor i hvarje ränna. Vid fyren fanns en med bly innantill fodrad kista till förvarande af rofolja. Enligt taxa af år 1683 skulle afgiften till denna fyr utgå med 8 procent af tullsumman. Fyren underhölls af Kronan.
Denna fyr nedbrann genom antändning af åskan, hvarpå genom Kungl. bref af d. 2 Januari 1738 anbefaldes att fyren skulle ånyo uppbyggas af sten efter Hårlemans ritning och att de 5 brännspeglarna som kunde tillverkas i Stockholm, ”skulle göras efter parabolisk linia”.
Fyren som uppfördes 1738 – 1739 på Kronans bekostnad af gråsten och sandsten till en höjd af 57 alnar, med en fyrapparat bestående af 5 speglar af poleradt stål samt 16 st. lampor. Speglarne hade en diameter af 1 aln och 4 tum. Fyrens ljusstyrka måtte dock varit ytterst ringa, ty uti ett besiktningsinstrument af 17 Maj 1768 yttrar kommissarien Jonas Norberg: ”att speglarne stodo så mycket lutande, att om ljus varit i focus, som tillbörligt är, skulle fyren varit synlig endast några famnar ut på sjön. Men det satt ingen lampa i spegelns focus, utan en lampa på hvar sida af spegeln ungefär en aln framför hvarje spegel. Speglarne gjorde ingen nytta”. Till förbättrande af detta samt till förhindrande af den myckna rök, som bildades från de många lamporna, föreslår han dels förbättrad ventilation i lanterninen, dels minskning af lampornas antal till 4 och kassation af de gamla stora speglarne. I deras ställe föreslår han uppsättande af 4 förgyllda metallspeglar med ¾ alns focaldistans och 30 tums diameter med en lampa i hvarje spegels brännpunkt. Hvarje spegel med sin lampa skulle förses med tappar upp- och nedtill och stå i förbindelse med ett urverk, hvarigenom den skulle kunna röra sig fram och tillbaka i en sektor af 60°. Afsikten dermed var, att med ett färre antal lampor kunna upplysa så stor del af horisonten, som var erforderligt. Den af Norberg föreslagna förändringen med tillägg af en stålspegel i riktning mot Björn verkställdes 1769 och att fyrens ljusstyrka derigenom blifvit betydligt förstärkt, visar sig genom utdrag af ett bref samma år från Tullnärn Cederholm i Öregrund som innehåller: ”Hvad Örskärs fyrbåk angår, så berömmes han nu oförlikneligen af alla sjöfarande, som jag sökt tillfälle om att få tala med, de säga att de aldrig sett en sådan fyr tillförene, som gifver sådan reflektion och flam ifrån sig”. Egendomligt är att i Frankrikes förnämsta fyr Cordouan enligt Reynaud så sent som 1782 voro uppsatta 80 st. lampor, hvilka alstrade så mycket rök och derigenom lyste så svagt, att de sjöfarande begärde att få fyren ändrad till stenkolsfyr.
Som lysämne i fyren användes från början rofolja, sednare silltran, efter år 1811 hampolja och sedermera igen rofolja. Den gamla lanterninen af trä samt den af Norberg konstruerade apparaten utbyttes år 1852 mot en lanternin af järn samt en omgående spegelapparat med Arganska lampor. Spegelapparaten bestod af 12 st. paraboliska speglar, 3 på hvarje sida af en fyrkantig järnställning, hvilken genom ett urverk kringdrefs på 8 mnuter, åstadkommande en blänk hvarannan minut. Lamporna voro för konstant nivå med rofolja. Apparaten var tillverkad i Stockholm, speglarne af C.E, Wiséen och urverket af G. Gelertsen. Ljusstyrkan var då 7000 Häfnerljus.
År 1874 uppsattes nya lampor för fotogen och var då fyrens ljusstyrka = 7500 Häfnerljus.
Kompletteringar till anteckningarna ovan, avskrivna från lösa stencilpapper från 1940/50-talet
År 1925 insattes en 3:e ordn. linsapparat, liten modell, bestående av sex fack med trumma, krona och krans. Kronan är vänd nedåt. Tvenne mitt emot varandra belägna trumfack bilda dörrar. Linsen roterar på kullager och omloppstiden är en minut. Ljuskälla är en dalénbrännare, 25 liters, med två st. dalénblandare, DBAF-200, var och en försedd med tryckregulator. Linsen drives runt automatiskt av gasblandarens upp- och ned-gående membran, vilken rörelse medelst hävstänger, spärrhjul och kuggväxel överföres tili den vertikala axel på vilken linsen är anbringad. Gasmagasinet består av 16 gasbehållare. Fyrkaraktären ändrades till omväxlande en och två blixtar var 30 sekund. Ljusstyrkan ökades till 90000 hefnerljus. Kostnaden för fyrens modernisering uppgick till 35120 kronor.
År 1954 installerades elektriskt ljus, avsett att användas under dis och tjocka. Anordningen utgöres av en elektrisk lampa om 1000 watt med en lampväxlare bestående av en enfas snäckväxelmotor, 0,15 hkr, en support för lampstativ med strypanordning jämte upphängningsjärn med brytrullar och wires samt kopplingsstycke. Ljusstyrkan för elektriskt ljus uppgår till 2000000 hefnerljus.
År 1910 anordnades mistsignalering medelst knallsignaler, ett skott var 5 minut.
År 1954 utbyttes knallsignaleringen mot en tyfon, som under dis och tjocka ger en kort, en lång och en kort ljudstöt var minut.
År 1958 anordnades en radiofyr med en räckvidd av 40 nautiska mil.
Öregrundsgrepen
Klicka här för att se fyrarna i Öregrundsgrepen
Jfr Ålands hav, svenskt fyrväsende, fyrljusreflektor, blänk, fyroptik, radiofyr, dalén-ljus, Braun, Hårleman, Norberg, Öregrundsgrepen.