Skruvpålsgrund: Skillnad mellan sidversioner
mIngen redigeringssammanfattning |
mIngen redigeringssammanfattning |
||
| Rad 28: | Rad 28: | ||
* 1858 [[Gotska Sandön]] | * 1858 [[Gotska Sandön]] | ||
* 1863 [[Sandhammaren]] | * 1863 [[Sandhammaren]] | ||
* 1866 [[Ystad]] | * 1866 [[Ystad]] inre | ||
Tekniken har säkerligen även använts vid Trollhätte kanal som delvis kantas av "bottenlös" lera. | Tekniken har säkerligen även använts vid Trollhätte kanal som delvis kantas av "bottenlös" lera. | ||
| Rad 34: | Rad 34: | ||
Jfr [[Sandhammaren]], [[Ystad]] | Jfr [[Sandhammaren]], [[Ystad]] inre, [[Gotska Sandön]], [[öppet pelartorn]]. | ||
Versionen från 10 april 2014 kl. 11.49
Skruvpålsgrund, grundläggning i lös mark, t.ex. lera eller sand, genom att skruva ner spiralvridna skivor, som påminner om ett varv i en jättestor korkskruv.
Hur
Skivorna var cirka en meter i diameter och tillverkade i gjutjärn.
- De var ett gängvarv i tjocklek och hade ett centrumhål.
- Hålet var fyr- eller sexkantigt.
- Detta möjliggjorde att man kunde sätta i en lång axeltapp och sedan skruva ner skivan i marken.
- Axeltappen satt fast i skivan och på den kunde man förankra byggnaden, till exempel ett fyrtorn.
En sådan skruvpålsskiva med sexkantigt centrumhål finns att beskåda utanför Kanalmuséet i Trollhättan.
Patenterad
1830, cirka, patenterades tekniken av irländaren Alexander Mitchell.
1840 uppfördes på skruvpålsgrund en fackverksfyr i järn på en sandbank vid Maplin Sands i Themsens mynning.
Under 1850-talet uppfördes i USA och England ett tiotal järnfyrar på skruvpålsgrund.
Sverige
När tekniken för första gången användes i Sverige 1858 var den således väl beprövad.
Den har här använts för grundläggning i lös sand av fyrarna:
- 1858 Gotska Sandön
- 1863 Sandhammaren
- 1866 Ystad inre
Tekniken har säkerligen även använts vid Trollhätte kanal som delvis kantas av "bottenlös" lera. Som sagt, utanför Kanalmuséet i Trollhättan finns ett exemplar att beskåda.
Jfr Sandhammaren, Ystad inre, Gotska Sandön, öppet pelartorn.